Jepp. Det har jag blivit idag. Vi hade nån sorts brandinformation idag. Jag hade ju lovat att jag kunde jobba vid 13.30 men när jag frågade läraren om det var okej att gå tidigare fick jag ett blankt nej. Det var bara att foga sej och stanna kvar men tyckte synd om dom på jobbet som räknat med mej. Inte okej alls.
Men iaf, brandinformation var det. Brandmannen skulle visa hur man får ut personer på snabbast sätt och det var ju såklart att bära ut dom (om dom inte kunde gå själv såklart). Till detta behövde han en testperson. Åh nej, hinner jag tänka, och sedan sjunker jag långt ner i stolen. Men brandmannens blickar dras till mej. Sedan spänner han ögonen i mej och säger med sin mörka röst. "Du där! Kom, jag ska visa på dej". Jag vågar inte protestera utan går med osäkra steg fram till honom. Jag får vända mej så jag har ryggen mot klassen, sedan tar han tag i min ena arm och slänger upp mej på axlarna. Fråga mej inte hur han gjorde för jag har ingen aning. Men det var faktiskt en ganska bekväm ställning och jag hade kunnat tänka mej att ligga kvar där på brandmannens axlar en stund till. Det kändes tryggt och jag visste att hade det börjat brinna just i det ögonblicket, då hade jag överlevt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hahaha!! Va han snygg??? :p
NEJ! Jag önskar så att han varit snygg men han var minst 10 cm kortare än mej (ännu större bedrift att slänga upp mej på axlarna när han va så mycket mindre än mej)och han pratade riktigt bred stockholmska och det tycker jag var ännu mer avtändande!
Typiskt!! När det väl händer nåt spännande så kan de inte ens vara snygga! :)
Fast ändå, det är ju ändå nåt visst med brandmän. Och i min fantasi var han lång och muskulös och han bar ut mej från ett brinnande hus. I bakgrunden var det fin musik och han kysste mej i solnedgå...eeehhh...okej, nu gick de kanske lite för långt...
Skicka en kommentar