Deppig

Har varit riktigt depp i eftermiddag. Och nej, jag är ingen deppig person i vanliga fall och jag har inga psykiska problem. Jag anser mej istället vara en mycket lyckligt lottad människa. Men ibland behöver man få en riktig urladdning och vara lite nere. Det är konstigt när man är depp. Jag har ganska så lätt för att gråta men när jag gråter tänker jag bara på att jag egentligen inte har rätt att gråta. Att jag är fjantig och att det finns dom som har det värre. "Skärp till dej, Liza" är orden som repeteras om och om igen i mitt huvud.
Sedan är det så knäppt för att en liten del av mej vill gråta i min ensamhet, för mej själv. Man känner sej så utlämnad när man gråter, det är nästan lite förnedrande. En annan del av mej vill bli tröstad och samma del av mej vill prata om mitt problem och vill att personen som lyssnar ska förstå och bekräfta problemet. Och då mår man ju bäst, när man får prata om det. Om man känner sej redo för att prata, vill säga.
Nicke har märkt att jag vart depp idag även om jag försökt dölja det. Han har kanske frågat tio gånger varför jag är ledsen. Jag vill egentligen berätta, på en gång, men jag kommer mej inte för. Jag blir istället ganska avvisande men innerst inne vill jag inget annat än att berätta. Och om Nicke skulle sluta fråga skulle jag bli jättebesviken och ännu mer ledsen. Den elfte gången han frågade berättade jag.
Efterfsom jag haft en deppdag skulle jag även få en deppkväll. Om inte Nicke övertalat mej att ringa Mia. Det gjorde jag. Vi åkte ut till tennisbanan där Nicke och Jim skulle spela. Så slog vi lite hon och jag också. Förmodligen så är vi sämst i hela världen på tennis, men vad gör det, kul hade vi iallafall!
Nu ikväll är jag gladare!