Utspring-nian

Häromdagen slutade min kusin Emma nian. Vi hade uppgifter om att hon skulle springa ut kl 10.10. Så vid klockan 10.10 var vi där, utanför Forum. Till och med våra släktingar från Stockholm hade kommit till det stora utspringet. Det var ett kravallstängsel uppsatt. Vi hade blommor, en badring att hänga runt halsen och ett glatt humör.
Vi var de enda.
Det var helt tomt, förutom oss. Inte en enda upprorisk niondeklassare såg vi till och ingen tårögd förälder. Det var bara vi. Varje gång dörren öppnades tändes vårt hopp om att vi inte fått uppgifter om fel tid och varje gång blev vi besvikna när det inte var glada nior som kom ut. Regnet öste ner och blommorna dog sakta. Till slut beslutade vi oss för att gå in. Där var det också tyst som i graven. Vi väntade.
Till slut hör vi en dörr öppnas och skrikande nior, surrande föräldrar och glada barn hördes från den stora salen. Vi hade missat allting! Det var ju inomhus vi skulle träffat Emma! Och där hade vi stått i regnet och sett töntiga ut med vår badring och våra blommor. Emma skämdes för oss.


Roger var rädd att blommorna skulle dö...